larssa

Idag är det en månad sen min anders dog. en månad sen. det är inte länge.
har inte fattat det än, overkligt på något sett.

detta har aldrig hänt mig innan, något sådant här. det är först i sådana här situationer man inser hur ens vänner är. tacka gud för de vänner jag har. tack malin för kvällen då det hände, då du fanns hos mig. bara din närhet gjorde det hela enklare.. tack josefine, fast jag vet att du har gått igenom en sådan svår stund har du funnits där för mig och låtit mig få tala om det. hoppas att du känner likadant..
tack alla ni, johanneskyrkan.. jag kom i chock men lämnade det i någolunda frid. känslan av att få gråta, och man har en hel församling som finns där..

Men något som gör en mer ledsen än känslan av att man har vänner är alla de vänner som lådsas som inget har hänt. så många. så många som vet vad sm hänt, som sett mig gråta så mycket att jag inte kan få luft, så många som sett anders på bild, så många som inte har sagt någonting. sårande.
och så är det ju för många, vilka vänner va. jag känner för josefine och marie med som har varit med om det fast i större mängder av dessa männniskor...  det är mer sårande än ord kan vara.. Förbannad är vad jag blir.. tystnaden är alltid värre..

har så mycket känslor kvar, jag känner att det bultar och vill ut. så många frågor utan svar. himlen och helvetet.....

men jag älskar mina vänner och det känns bra när jag ser Kalle skrattar.. känns bra när jag ser hopp i lejfs och kristins ögon, en framtid...

böhöver bara känna av gud, behöver ett svar från honom, något......

Tack mina älskade vänner... älskar er så...